Planmonopol och tystnadskultur

Krönikan är tidigare publicerad i Fastighetsnytt nummer 2, 2018. 

Makt kan missbrukas. Under de senaste 20 har jag ett otal gånger hört fastighetsutvecklare klaga på godtycke och ineffektivitet i den kommunala hanteringar av planärenden. Allt från att ärenden blir liggande länge till att stadsbyggnadskontoret plötsligt ändrar sig när det kommer en ny handläggare. Eller att stadsbyggnadskontoret har mer och mer åsikter om olika gestaltningsdetaljer som rimligen saknar allmänt intresse. Kommuner skyller på resursbrist fast fastighetsutvecklaren erbjudit sig att göra jobbet själv. Eftersom alla kostnader debiteras fastighetsutvecklaren finns inga ekonomiska incitament för att vara effektiv, eller för att göra en seriös bedömning av marginalnytta och marginalkostnader för ytterligare utredningar.

Ibland har jag föreslagit att vi tillsammans ska skriva en debattartikel, och peka ut de kommuner som inte sköter sig, och med konkreta exempel visa hur absurt det kan vara. För det finns ju också kommuner som sköter sig! Men en sådan artikel vill man inte vara med och skriva! Man är rädd för att kommunen kommer att hämnas genom att företagens projekt får lägre prioritet och tar ännu längre tid. Man är rädd för att inte få markanvisningar om man kritiserar kommunen. Eftersom svårmätbara saker som “kvalitet” och “gestaltning” ska vägas in, kan ju kommunen alltid säga att man inte tyckte att det aktuella företagets förslag hade tillräcklig “kvalitet” och att “gestaltningen” inte var tillräckligt bra.

Mycket i samhället bygger på att den som har makt ska riskera något om denne inte gör rätt saker. Politiker kan avsättas i nästa val. Om kommunen fattar ett dåligt motiverat beslut om att bygga på en viss plats, kan det överklagas av enskilda eller stoppas av länsstyrelsen. Men hur kan man straffa den kommun som är ineffektiv, och som säger nej till projekt utan starka argument trots att det är bostadsbrist? Idag finns i praktiken inget sätt att straffa en sådan kommun. En fastighetsutvecklare kan hota med att inte bygga i den kommunen, men är det bostadsbrist och höga priser finnas alltid någon annan som är beredd att bygga – om inte annat nya aktörer som inte fattat hur jobbigt det är att ha med den kommunen att göra!

Vi behöver alltså göra det mer riskfyllt för en kommun att vara ineffektiv och mer riskfyllt att inte planlägga mark fast det finns sakliga skäl för att planlägga. När det gäller ökad effektivitet i hanteringen tror jag att tidsgränser, fasta priser för planläggning och möjlighet att få skadestånd om en kommun dragit ut på handläggningen utan sakliga skäl. I detta ingår att alla ytterligare utredningar under en pågående planprocess ska betalas av kommunen. För att inte säga nej till byggande utan sakliga skäl bör även sådana beslut kunna överklagas. Det är ju lite konstigt att många kan överklaga om kommunen säger ja till ett projekt, men att ingen kan överklaga om kommunen säger nej till ett projekt.

Hans Lind
Professor i Fastighetsekonomi



Källa: Fastighetsnytt